(Sorry for the language again. As soon as I write my new blog software, I'll split it into one technical and one personal part, and then I won't mix them again...)Jag var ute och cyklade i Drömkarlshamn (en mycket häftigare stad än Karlshamn) mitt på en solig sommardag. Jag kom förbi Bodestorpsskolan, där det av någon anledning gick högstadieelever också nu. Alla var inne så jag bara tittade runt. Jag var tvungen att slänga mitt ihopvikta mjölkpaket men jag hittade ingenstans att slänga det, så jag slängde det i en hög med annat skräp som låg i en vagn på skolgården. Då ropar en tjej i ungefär min ålder från ett fönster på fjärde våningen,
- HEY! DU MÅSTE SORTERA HIERARKISKT! DU KAN INTE SLÄNGA DEN DÄR!
- MEN VART SORTERAR NI KARTONG DÅ? svarade jag.
- JAG VET INTE!
Det blev rast, och det började komma ut folk.
- Det är väl vaktmästaren som brukar sortera sånt...
hörde jag någon säga. Sedan ropade någon på mig, och jag såg en av Richards Richards gamla kompisar som brukade tycka att jag är jättehäftig. Jag hängde med honom, och några till av det kompisgänget, tills rasten tog slut. Det började bli lite sådär lagom kväll, en såndär skön men rätt ljus tidig sommarkväll. Precis i slutet av rasten fick jag höra lite musik. Det var typ Beck, väldigt häftig musik i vilket fall. Så jag gav mig ut och fortsatte cykla, och jag fick av någon anledning fortsätta lyssna på Beck, min iPod spelade visst samma playlist som han hade bara för att han hade visat den för mig. Jag bara njöt, cyklade utefter en lång cykelväg som ledde mig ut ur staden fastän det fortfarande var vägbelysning och hus lite här och var utefter vägen. Jag släppte både styret och pedalerna och lutade mig tillbaks till Becks sköna musik, vilket var lite vingligt. När mössan föll ned över mina ögon var det lite oroligt att varken kunna styra, kontrollera farten, eller se vart jag var påväg. Vägen var ju bara rak så det var inte så farligt, men det håll jag körde åt började plötsligt bli dimmigare och dimmigare. Samtidigt som jag lyckades få upp mössan (som var jättesvårt utan att tappa balansen för jag hade någon väska på ena armen) och stanna cykeln nådde jag kanten av vatten [ljud av cykel som cyklar ut i vatten som blir djupare och djupare] och jag trodde jag var påväg att cykla ut i havet, varför det var tur att jag stannade då. Det var dock bara vägen som var översvämmad. Jag tittade mig omkring. Överallt var disigt. Jag visste inte riktigt om jag kom från ena hållet eller andra. Åt ena hållet gick vägen långt utefter ett fält med en sjö på ena sidan, upp för ett litet kulle/berg och sedan en stad. Jag antog att det var därifrån jag kom. Åt andra hållet kurvade vägen sig bara. Jag tittade runt. Jag insåg hur vackert det var här, i sommarkvällsmörkret, med vattnet och diset och väglampsljuset och de smått psykedeliska rummen som öppnade sig mot mig från vägkanten. Jag tog fram mobilen och tog några jättesnygga bilder. Jag gick runt, vattnet vid mina anklar, diset i luften och de väldigt konstiga rummen framför mig och tog bilder. Plötsligt var jag i ett hus och det var en konstig mans hus och det var hans psykedeliska rum[plural]. Jag gick runt och han visade. Han pekade till exempel på ett rum som var ett kök och frågade
- Det här rummet är väldigt annorlunda. Ser du vad som är annorlunda? Titta runt tills du ser det som är annorlunda! och så såg han väldigt exhalterad ut och log stort. Jag såg dock ingenting.
- Men tänk dig att jag ska koka lite tévatten... började han och höll upp en gammaldags vattenkokare, en sån man har på spisen. Ordet "vatten" fick mig att titta på kranen, dock, och då såg jag att den pekade uppåt! I detta rummet, påstod han, experimenterade han med vatten som gick uppåt. Han fyllde på sin tekanna, men jag tittade bort just då så jag såg inte om hans experiment fungerade eller om han bara fuskade.
Plötsligt är mannen Marcus. Stället är lite sådär publikt, ett sånt ställe där man kan gå och titta på saker. Amanda jobbar där, stänger av TV-apparaterna när det är stängningsdags och sådant.
Resten är fuzzy. Marcus bjuder ut sig själv, på något sätt, via internet eller nåt. När min mobil vibrerar är det inte ett samtal utan ett bud från internet. Marcus har chattat med dem, två bortskämda 20-åriga tjejer från Stockholm, men han lyckades skrämma bort dem snabbt.
- Duktigt Marcus! ropar jag ironiskt till honom.
Även där är någon som väldigt mycket liknar Rebecka från 9C back in the days.
Sen ringer min mobil och jag vaknar...